11.12.2025
Nyheter

Från torrläggning till vattenvård

Vid höstens infokväll om dikningssammanslutningar samlades jordbrukare, markägare och sakkunniga för att diskutera hur våra diken egentligen fungerar – och hur de borde fungera. Det blev snabbt tydligt att dikessammanslutningarna med sin långa historia står mitt i dagens vattenutmaningar. Många tankar väcktes, och trots att dikningssammanslutningen vid första anblick framstår som väldigt byråkratisk och krånglig, så tror jag ändå att en välfungerande dikningssammanslutning har betydligt fler fördelar än nackdelar, och att dessa sammanslutningar både kan och bör spela en betydande roll i vårt arbete med att främja Skärgårdshavets tillstånd.

Dikningssammanslutningarnas långa historia och framtida roll

Dagens diskussioner om vattenvård, översvämningar och åtgärder i våra vattendrag kan se moderna ut – men de står på en mycket lång historisk grund. Bakom många av de diken och bäckar som präglar Kimitoön idag finns en organisation som bildades långt före nutida miljömål och EU-regler: dikningssammanslutningen. För att förstå varför dessa sammanslutningar fortfarande är viktiga – och ibland nödvändiga – i dagens vattenvårdsarbete, behöver vi blicka tillbaka till en tid då hela landets livsmedelsförsörjning stod på spel.

*Bildkälla: NTM-centralen. (2017). Vesienhoidon ja vesioikeudellisten velvoitteiden yhteensovittaminen.*

Ett land utan tillräckligt med åkrar

Efter krigen förlorade Finland ungefär 10 % av sin totala åkerareal, främst i Karelen. Detta skedde i ett läge där landet redan innan kriget saknade full självförsörjning i de viktigaste jordbruksprodukterna. Det fanns alltså bara ett fredligt sätt att trygga matförsörjningen: ny odlingsmark måste skapas.

Staten uppmuntrade aktivt nyodlingar. De karelare som tvingats lämna sina gårdar fick enligt 1945 års jordanskaffningslag rätt till nya odlingsmarker. Detta drev fram en av 1900-talets största förändringar i Finlands landskap: stora områden röjdes, myrar dikades och torrläggning blev en nationell angelägenhet.

Dikessystem byggdes inte för att vara naturupplevelser, utan för att vara matmaskiner – system för att leda bort vatten, förbättra odlingsbarheten och ge familjer möjlighet att fortsätta sin livsnäring i ett nytt land. I denna epok växte också dikessammanslutningarna fram som juridiska gemenskaper av markägare, skapade för att förvalta torrläggningsprojekten. Deras syfte var tydligt: hålla åkrarna torra och produktiva.

Källa: Ortamala, M. (2025). Välähdyksiä vesienhallinnan historiasta. KVVY/Etelä Suomen Salaojakeskus; Jukkola, J. (2013). Selvitys peltoalan muutoksista Kokkolan alueella 2003-2001. Hämeen ammattikorkeakoulu.

När marken tog slut – och när det blev för mycket

På 1950–70-talen ökade Finlands åkerareal ytterligare. När jordbruket mekaniserades frigjordes över 500 000 hektar som tidigare behövts som foderareal för hästar. Samtidigt började staten reglera jordbruksproduktionen – marks togs ur bruk och nyodlingar begränsades. Resultatet blev att åkerarealen både ökade och minskade i olika perioder – men dikessystemen låg kvar. De myrar, strandängar och våtmarker som en gång dikats ur fortsatte att fungera som raka vattenmotorvägar genom landskapet.

Den tidens mål var tydligt: maximal dränering.

Samma diken – nya vattenutmaningar

Det är här vi möter problematiken i dagens arbete. Dikessammanslutningarna skapades för torrläggning, inte för vattenvård. Samtidigt har samhällets behov helt förändrats:

Vi behöver minska näringsavrinningen.
Vi behöver bromsa vattenflöden vid skyfall.
Vi behöver återintroducera naturens buffertfunktioner.

Men åtgärder som våtmarker, tvåstegsdiken eller flödesreglering kan inte göras i ett dike utan dikessammanslutningens samtycke. Det gör att sammanslutningarna står i ett nytt och ofta ovant ansvar. Utmaningen förstärks av att många markägare inte vet att de tillhör en sammanslutning. Det innebär att många sammanslutningar saknar aktiva funktionärer, och ansvarsfördelningen kan vara oklar. Samtidigt kan den befintliga dokumentationen vara över 100 år gammal. Det är inte konstigt att många upplever detta system som svårt att navigera.

Framtidsscenariot: från torrläggare till vattenförvaltare

Trots utmaningarna finns här en stor möjlighet. Dikessammanslutningarna kan bli framtidens nyckelaktörer i klimatanpassning och vattenvård. Själv ser jag här tre möjliga utvecklingsvägar:

Lokala vattenförvaltare: Sammanslutningarna kan fungera som samordnare för hela dikeslinjer – från åtgärdsplanering till beslut om byggnation.
Brobyggare mellan markägare och myndigheter: En aktiv sammanslutning kan spara enorm tid och energi genom att samla markägare och fatta gemensamma beslut.
Klimatanpassare i praktiken: I ett klimat med ökade skyfall och längre torrperioder kan dikessystem behöva både bättre dränering och bättre vattenhållande kapacitet. Det är en balansgång som kräver en aktör med lokal kunskap – något dikningssammanslutningarna har i överflöd.

Vad blir då nästa steg?

Många markägare på Kimitoön har under årens lopp hört talas om ”en dikningssammanslutning, ett bäckbolag eller ett dikesbolag” som finns någonstans i bakgrunden, men det är inte alltid självklart hur man hittar den eller hur man går vidare. Som en första hjälp rekommenderar jag att kontrollera om din fastighet tillhör en dikningssammanslutning. NTM-centralen upprätthåller en öppen karttjänst där sammanslutningarnas områden finns markerade, och det lönar sig att klicka in sig på karttjänsten för att se om det finns en sammanslutning på området. Länk till kartan finns här:

Ojitusyhteisöt(gå till extern sida)

Om dikningssammanslutningen på området är inaktiv, kan den återaktiveras av sina medlemmar. Ett bra hjälpmedel då man står inför att aktivera en dikningssammanslutningen är NTM-centralens handbok för dikningssammanslutningar. En kompletterande handbok för vattenhushållningsdisponenter utgavs år 2025. Länkar till hanböckerna hittar ni här:

*Bildkälla: Maaseutuverkosto / Martina Motzbäuchel*

Varför lönar det sig?

När en sammanslutning är aktiv, strukturerad och träffas med jämna mellanrum, kan underhåll och förbättringsåtgärder göras i små, hanterbara portioner. Det är den stora skillnaden mellan små och billiga insatser vart femte år och stora och dyra projekt vart femtionde år. Det är dessutom betydligt mer tidskrävande att försöka återuppliva en sammanslutning efter 40-50 år när ingen längre vet vilka medlemmarna är, än att hålla igång den i ett lugnt tempo.

Ett välmående dikesnätverk gynnar alla

Ett fungerande dikessystem är inte bara viktigt för åkermark. En god skötsel av vattendragen påverkar allting från vägar och byggnader till vattenkvalitet, naturvärden och fiskens vandringsmöjligheter. När sammanslutningen är aktiv är det lättare att planera och genomföra små åtgärder som gynnar hela området – oavsett om målet är bättre dränering, mer vattenhållning eller förbättrad ekologisk status i bäcken.

Sanna Bergström 11.12.2025

Källorna är översatta och bearbetade med hjälp av AI.