• 21.11.2025
• Nyheter

K700: Spåren av traditionellt lantbruk präglar fortfarande Kimitoöns landskap

Jordbruket på Kimitoön sträcker sig över tre tusen år tillbaka i tiden. Under den tiden har jordbrukslandskapet hunnit genomgå stora förändringar, inte minst efter andra världskriget. Ändå bär dagens landskap fortfarande spår av gammalt jordbruk. Värdefulla kulturmiljöer finns såväl i Hitis skärgård som vid de gamla herrgårdarnas betesmarker på Kimitoöns fastland.

Ungefär en femtedel av Kimitoön består av åkermark. Merparten av dessa marker ligger i lerhaltiga svackor på fastlandet, som i finländska mått mätt har goda förutsättningar för jordbruk. Den termiska växtsäsongen, det vill säga den period då den genomsnittliga dagstemperaturen överstiger fem grader, är 180 dagar lång och därmed längre än nästan någon annanstans i Finland. I Västanfjärd och Dragsfjärd är jordbruksförhållandena något mindre gynnsamma än i Kimito. Där är klimatet mer maritimt och en del av åkrarna ligger på morän- och sandjordar. Därför har binäringar som sjöfart, fiske och vedhandel haft stor betydelse för kustbyarnas befolkning.

Fiskets och sjöfartens betydelse var särskilt framträdande i Hitis, som saknar större förutsättningar för spannmålsodling. I sin bok Försök till en beskrifning öfwer Kimito socken från 1824 skrev Wolter af Petersén, brukspatron för bruken i Dalsbruk och Björkboda, att det då fanns fyra eller fem byar i Hitis där man bedrev jordbruk. Åkrarna var dock så små att de inte räckte till för familjernas behov. I ytterskärgården odlades ingen brödsäd överhuvudtaget, utan enbart potatis. Boskapsskötsel var däremot vanligt förekommande. Den boskap som betade på de humusrika och lövträdsbevuxna öarna i Skärgårdshavet var enligt af Petersén mer storvuxen än på fastlandet och gav starkt smakande mjölk. Mjölken användes som råvara för smör och ost som sedan såldes till städerna.

När af Petersén i början av 1800-talet studerade lantbruket på Kimitoön var böndernas metoder i stort sett desamma som på medeltiden. Det traditionella jordbruket var fortfarande förhärskande, främst i form av tvåskiftesbruk, där närapå hälften av hemmanens åkrar lades i träda vartannat år. Metoden var vanlig i hela sydvästra Finland och hade troligen förts in i vårt land av svenska nybyggare på medeltiden.

En så omfattande trädesodling kan verka obegriplig för dagens läsare, men för de dåtida jordbrukarna bidrog metoden till att hålla ogräset under kontroll. Enligt af Petersén plöjdes trädesåkrarna i Kimito tre gånger per sommar: först på våren efter att jorden torkat, den andra gången efter midsommar och den tredje gången före skördetid. Senast på 1700-talet började man gärda in vårland på trädesåkrarna, där man sådde korn, havre, ärter, lin och rotsaker. Platsen flyttades varje år för att bibehålla markens bördighet utan betydande gödsling och bearbetning.

Ett annat kännetecknande drag för det traditionella jordbruket var att den största delen av hemmanens odlingar bestod av ängsmark, antingen av naturängar som strandängar och fuktängar eller av röjda gräsmarker. Enligt af Peterséns beräkningar fanns det fyra gånger mer ängar än åkrar på Kimitoön på 1820-talet. Ängarna behövdes för att ge boskapen tillräckligt med foder under den långa utfodringsperioden inomhus. Vinterförråden kompletterades med blast och halm samt beskurna kvistar från lövträd som bands till lövkärvar. Enligt en uppskattning behövdes det tvåhundra lövkärvar per tacka under en vinter, medan det i skärgården räckte med hundra kärvar.

Vallodlingen var underutvecklad, eftersom slåttermarkerna sällan dikades ut eller bearbetades. Skörden från ängarna baserade sig på naturlig tillväxt. I sin bok beklagade sig af Petersén över att ängarna sällan dikats ut på ändamålsenligt sätt, utan tilläts bli mossiga, och att sly inte röjdes bort då många bönder tvärtom tyckte det var bra att få material till lövkärvar från dem: “Sällan blifwa de tillbörligen utdikade, utan få obehindradt måsslöpa, buskar och uppwäxande småskog blifwa lika

sparsamt bortrödjade, och mången Bonde anser till ock med förmånligt att hafwa löfskog i sin äng, för att deraf hafwa löftägt för sina får”.

På sommaren betade boskapen på stubbåkrar och skogsbeten, som fortfarande var i sambruk mellan flera hemman och i byar även efter storskiftet på 1700-talet. På Kimitoön, liksom annanstans i Åbolands skärgård, brukade man frakta ut kor, får och getter till betesöar. Där fick djuren ströva fritt utan rädsla för rovdjur, samtidigt som de satte sin prägel på skärgårdslandskapet och växtligheten. De bästa betesmarkerna var till för korna, medan fåren fick nöja sig med de kargare holmarna. Den boskap som inte behövde mjölkas fraktades ut till de mest avlägsna öarna. Boskapen flyttades också från ö till ö under sommaren, beroende på hur höbärgningen framskred.

Spåren av långvarigt bete syns fortfarande i skärgården. I Kimitoöns kommun finns flera artrika kulturbiotoper, som lövängar, hällmarksängar, hagmarker med ädla lövträd, strandängar och skogsbeten, som bland annat kan upplevas på Vänö och Örö. Även på Kimitoöns fastland finns det bevarade kulturlandskap, som markägarna försöker sköta med hjälp av betesdjur och regelbunden slåtter. Betesmarkerna och hagmarkerna på Sjölax gård och Westankärr gård tillhör de mest omfattande bland dem.

Det traditionella lantbrukets era upphörde i slutet av 1800-talet, när det finländska lantbruket för första gången påverkades av den internationella marknaden. Spannmålsodlingens lönsamhet minskade när billigt spannmål började flöda in från Ryssland och Tyskland. Samtidigt öppnades nya marknader för mejeriprodukter, särskilt smör, både inrikes och utomlands, bland annat i Storbritannien. I den nya situationen lönade det sig för lantbrukarna att gå över från självförsörjande spannmålsodling till kommersiell mjölkboskapsskötsel.

Så var också fallet på Kimitoön, där mer än 20 mejerier grundades vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Det äldsta av dem var Björkboda gårds mejeri som inledde sin verksamhet på 1850-talet. Det första andelsmejeriet i Åboland grundades i Västanfjärd år 1903. Kimito andelsmejeri inledde sin verksamhet tre år senare. Andelsmejerierna i Dragsfjärd och Västanfjärd anslöt sig till Kimito andelsmejeri på 1950-talet. Vid den tiden förädlade man sex miljoner kilo mjölk per år i Vreta, vilket motsvarade ungefär hälften av all producerad mjölk i Åboland.

Mjölkboskapsskötseln krävde bättre utfodring av boskapen. Under det traditionella lantbrukets tid höll man sig med kor främst för deras gödsel. Mjölkproduktionen var en bisak, och korna orkade inte alltid producera mjölk på vintern, inte ens för husbehov. För att öka mjölkproduktionen började lantbrukarna odla hö på åkrarna. Naturängar röjdes till åkermark och havre, som användes som fodersäd, blev det vanligaste sädesslaget. Den traditionella betesdriften fortsatte endast i Hitis, där den odlade vallen och konstgödseln aldrig riktigt fick fotfäste. Lövbetet förekom fortfarande allmänt mellan världskrigen.

Efter andra världskriget fortsatte förändringarna i allt snabbare takt. De största omställningarna handlade om att effektivisera produktionen med hjälp av nya maskiner, konstgödselmedel och dräneringssystem. De första traktorerna kom till Kimitoön redan på 1920-talet, även om det var först på 1960-talet som hästarna på allvar ersattes av förbränningsmotorer.

Mekaniseringen var nödvändig eftersom det inte längre var möjligt att få ut arbetskraft på åkrarna på samma sätt som förr. Attraktionskraften hos industrin och senare även servicesektorn var stor. Under andra världskriget var det fortfarande cirka 70 procent av socknens befolkning som fick sin utkomst av lantbruket och dess binäringar, men på 1950-talet sjönk siffran till 46 procent. Idag får fem procent av Kimitoöns sysselsatta befolkning sin utkomst av spannmålsodling och boskapsskötsel. Tack vare effektiva maskiner kan 2000-talets jordbrukare odla öns åkrar på sammanlagt 10 000 hektar med en betydligt mindre arbetsinsats än sina förfäder.

Den tredje stora omställningen var nedgången inom boskapsskötsel. Efter 1950-talet upphörde gård efter gård med mjölkboskapsskötsel, då det började bli överproduktion på mjölk. Antalet kor formligen kollapsade. Situationen var densamma i hela södra Finland. Under den andra hälften av 1900-talet flyttades mjölkproduktionen till Österbotten och Norra Savolax. Även fårskötseln drabbades av svårigheter i och med konkurrens från utlandet. I stället var det svinhushållningen samt odlingen av vete, sockerbetor och oljeväxter som vann ny terräng. Mjölkproduktionen har fortsatt att marginaliseras under 2000-talet. Idag finns det färre än hundra mjölkkor på ön. Fårstammen har däremot återhämtat sig något, delvis tack vare insatser för att återställa det traditionella kulturlandskapet.

Petri Talvitie, akademiforskare, FD

Serien 700 år på Kimitoön publiceras med stöd av: Svenska litteratursällskapet, Svenska kulturfonden, Kimitoöns kommun Sagalunds museum Stiftelsen Finlandssvenska jordfonden, Otto A. Malms donationsfond.