• 7.7.2025
• Nyheter

K700: Från sommargäster till fritidsfolk

Redan under slutet av 1800-talet tillbringade många högt uppsatta personer sina somrar i Högsåra, bland dem Aleksander III. Innan sommarstugorna blev vanliga bodde sommargästerna ofta på hempensionat, dvs hemma hos någon ortsbo. Då flyttade värdfamiljerna ut till uthusen för att ge sommargästerna plats i gårdens huvudbyggnad. Dylika pensionat har funnits i alla delar av Kimitobygden.

Då ångbåten började anlöpa Kejsarhamnen i Högsåra två gånger i veckan utvecklades Högsåra till en populär semesterort. Sommargästerna intog vanligtvis sina måltider på pensionaten och inkvarterades i lotsgårdarna. År 1912 började Ellen Mattson bedriva organiserade pensionat. Hon hyrde inte själv ut rum utan hennes sommargäster inkvarterades runtom i Högsåra. Mattson kunde bespisa 170 matgäster per dag. Mattsons granne, kaptenskan Sally Ahlborg beskriver Högsåra så här: ”Nu är det att märka att Högsåra ingalunda är någon mondän badort. Här kommer man inte i badkostym till middagsbordet och vandrar lika skrudad genom byn till och från stränderna och här utvecklas heller inget nöjesliv med dans kväll efter kväll och tennis och annat dagarna i ända. Till Högsåra kommer folk, som vill ha lugn och ro och de, som komma med modernare vanor än stamtruppen, bli inte långvariga. Men stamgästerna äro desto mera trogna. De komma år ut och år in och vi ha här i Högsåra nöjet att hälsa välkomna sommargäster, som bott här i mera än 30 år. Skulle de inte vara nöjda, skulle de inte komma igen”. (Åbo Underrättelser(gå till extern sida) (gå till extern sida)04.10.1947: 267)

Kimitobygdens pensionat hade ett gott rykte. Gästerna återkom år efter år och en vänskap uppstod mellan värdfolk och sommargäster. Skribenten J.B skriver så här om sommargästerna i Högsåra: ”Vid midsommartiden anländer våra första sommargäster. […] Vi känner så gott som alla sen långa tider. Nog tror jag, att de märkt, att glädjen över återseendet har varit ömsesidig. […] Jag vet, att jag uttalar många högsårabors tankar, när jag önskar er alla välkomna hit igen! Våra sommarglittrande fjärdar, våra kobbar och skär, våra sandstränder, ja, till och med våra gäddor, väntar på er! Vad vore Högsåra utan sommargäster?” (J. B. Åbo Underrättelser(gå till extern sida) 09.11.1949: 285)

Västanfjärds pensionat tog vanligen emot 10–20 gäster. Då gästerna kallade dem pensionat sade ortsborna att man hade sommargäster. Västanfjärds pensionat bestod bl.a. av: Nyhem i Söder-Sundvik, Villa Norrstrand, Kilsuddens pensionat, Sjöåker, Blötvik och Tometbo. Som pensionatens dragplåster nämns badstränder, vackra utsikter, lugna idylliska miljöer, barrskog och hälsosam luft. (L.M Åbo Underrättelser, 26.04.1934: 111) Dessa egenskaper, samt god mat och goda förbindelser nämns ofta i pensionatens marknadsföring under denna tid.

Men sommartiden innebar också en konfrontation mellan olika livsstilar. I Åbo Underrättelser(gå till extern sida) år 1936 skriver en anonym skribent hur stad och land under sommaren kommer närmare varandra, men att det är vardera partens ansvar att inte fördjupa ”den klyfta som naturnödvändigt existerar”. Här krävs hänsynstagande: ”Skärgårdsbon, som tar emot sommargästen och värdfolkets grannar böra taga nödig hänsyn till att hettan i städerna driver ut människor, vilka önska leva i relativ frihet, lapa sol och latas och just ingenting annat, men lika stor hänsyn bör sommargästen taga till att den bygd, han gästar, icke är en allmänning, som finnes till för hans eget höga nöjes skull.” (Åbo Underrättelser(gå till extern sida) 23.06.1936: 167)

På sommaren mötte skärgårdsbon en värld med främmande vanor, medan stadsborna fick sin självbild omskakad. Olikheterna exemplifieras av en sommargäst: ”Det kan inte hjälpas att man känner sig smått löjlig. Rollen av ”sommargäst” i utskären är aldrig odelat klädsam. Naturligtvis ”vet” man att årskretsen här inte är bara Calle Scheven och soligt kluckplatter mot vikbryggan. Men riktigt vet man det ändå inte. […] En lite kärv syn på den vilsamma avkopplingen får man ju också när man under ett par menföresveckor har vakat med ett sjukt barn, eller när man en månad har suttit med ett ojordat lik på ön. Så när gästerna nån gång inte kan låta bli att oja sig över sommarhärligheten, kan det hända att husmor med en leende glimt i ögat ber en vara välkommen tillbaka kring nyår. Det kunde bli en lärorik liten resa för en och annan.” (O. T-s. i Åbo Underrättelser(gå till extern sida) 13.07.1949: 166)

Under hela 1900-talet skedde stora förändringar i sommarlivet: ”Man inackorderar sig inte mera som förr i världen på bondgårdar och dricker mjölk och äkta fil. Varken den ena eller den andra parten har lust med det. Det ska vara ”pensionat” nuförtiden. […] Man kan kuddorna, abborrarna, solnedgångarna, flirten och allt sådant, som hört den gamla sommaren till. Nu vill man lära sig något annat.” Sällskapsresorna har blivit populärare, men skribenten noterar en ny modefluga som gjort naturnjutningen fashionabel igen. Självaste Henry Ford säger nämligen att bilens förnämsta fördelar är att den tar människan ut i naturen där man kan ägna sig åt något så märkvärdigt som camping. (V. K-n i Åbo Underrättelser(gå till extern sida) 07.07.1928: 184) Mycket riktigt kom privatbilismen att ta gemene man ut i naturen och i förlängningen möjliggöra stugkulturens framväxt.

Kimitobygdens utflyttningsströmmar under 1900-talet berodde på att lantbruket och fisket inte längre kunde garantera en önskvärd levnadsstandard. Då utflyttarna sökte sig till städerna omvandlades hemgårdarna, eller delar av dem, till fritidshus. För många nyblivna stadsbor blev sommarstugan ett sätt att anpassa sig till en ny tillvaro och bibehålla en koppling till landsbygden. I Finland byggde många i arbetarklassen sina egna stugor. Den ekonomiska investeringen behövde inte vara stor, men stugägarna satte mycket tid och arbete på sommarstugedrömmen. De simpla stugorna från 50–70-talet når sällan upp till dagens standarder. Idag uppskattas moderna fritidshus där man bekvämt kan vistas året runt.

Julia Öhman, doktorand, FM

Serien 700 år på Kimitoön publiceras med stöd av: Svenska litteratursällskapet, Svenska kulturfonden, Kimitoöns kommun Sagalunds museum Stiftelsen Finlandssvenska jordfonden, Otto A. Malms donationsfond.